När BMW spöar Ferrari på hemmaplan

 

Av Peter Sverdrup

 

 

 

 

Under påskhelgen besökte jag San Marinos Grand Prix, och tur var väl det. BMW-Williams förvånade många genom att vinna ett i många stycken historiskt Formel 1-lopp.

 

BMW återvänder till Formel 1 efter 13 år

 

1998 beslutade BMW att återvända till Formel 1 i par med Sir Frank Williams Formel 1-stall. Williams blev genom Jacques Villeneuve och Renault världsmästare 1997. Året därpå drog sig Renault tillbaka från Formel 1, och Williams förlorade sin konkurrenskraftiga motor. Williams hittade i BMW en motorleverantör med stor potential, och BMW var nöjda med att återvända till Formel 1 efter 13 års frånvaro i par med 1990-talets utan tvivel mest framgångsrika Formel 1-stall.

 

Inför säsongen 1999 kontrakterades Ralf Schumacher som förare för Williams, och det var många som förvånades över att Ralf bytte från det vid tiden mer framgångsrika Jordan-stallet till Williams. Även Colombianen Juan Pablo Montoya kontrakterades, men Montoya fick ingen styrning i Williams det året. Istället körde Montoya den amerikanska CART-serien, med all ära eftersom han vann CART-mästerskapet 1999. När BMW-Williams startade i Formel 1-VM 2000 hette de båda förarna som bekant Ralf Schumacher och Jenson Button. BMW-Williams förvånade många när de redan i premiärloppet i Melbourne placerade sig på pallen genom lillebror Schumachers tredjeplats. Förra året slutade BMW-Williams på en stark tredje plats i konstruktörs-VM, och Ralf Schumacher slutade femma i förar-VM.

 

San Marinos Grand Prix

 

Mitt i "Ferrari-land", mindre än en timmes bilväg från Ferrari-fabriken i Modena, ligger Imola. Inrymd i en vacker stadspark i centrala Imola ligger Autodromo Enzo e Dino Ferrari, hemmabana för Ferrari. Banan, som mäter 4.933 meter, var tidigare en av Formel 1-cirkusens snabbaste. 1994 förolyckades en av sportens största, Ayrton Senna, i en Williams i högfartskurvan Villeneuve. I över 300 km/h förlorade Senna kontrollen över sin Williams och kraschade i betongmuren. En liten del från främre högra hjulupphängningen gick igenom Sennas visir och in i hjärnan, Senna avled omedelbart. Av denna anledning är det naturligtvis extra tungt för Williams-stallet att varje år återvända till denna plats. Efter Sennas dödskrasch har Imola byggts om och saknar idag riktiga högfartskurvor, men är trots detta både spektakulär och teknisk.

 

Som resmål för den som vill se Formel 1 är Imola att rekommendera. Du kan bo bra inom en timmes bilväg från banan i Bologna eller Rimini, maten är god, människorna är trevliga och Imola har Formel 1-cirkusens kanske mest entusiastiska publik, även om alla flaggor är röda.

 

Kvalet

 

På lördagsmorgonen drabbades de morgonpigga (undertecknad) av regn när vi klockan 8 anlände till banan. Att våren i Italien kan innebära 10 grader, regn och snålblåst var jag inte förberedd på, så de första bilderna från morgonens fria träning blev suddiga på grund av en blåfrusen fotograf.

 

Känslan att för första gången höra en Formel 1-bil närma sig är öronbedövande, och jag vet inte om det var ljudet eller kylan som fick mig att rysa. När väl de första bilarna kom inom synhåll förvånades man över att något så litet kan väsnas så mycket. Ur kompakta V10-motorer på 3 liter plockar de bästa stallen 850 hk, i en bil som inklusive förare väger 600 kg.

 

Jag såg lördagens tidsträning och kval i Tosa-kurvan, som är banans långsammaste. Här håller bilarna ungefär 90 km/h, och efter en accelerationssträcka på 400 meter uppför uppnår "de små monstren" en hastighet av 290 km/h, vilket ger en uppfattning om vilka fartresurser som finns under all färgglad kolfiber.

 

Under eftermiddagens kvalkörning öppnade storebror Schumacher med att sätta en länge ohotad kvaltid på 1:23.593, vilket motsvarar en genomsnittshastighet på 212,443 km/h. Det var många som försökte straffa Michael, men bilderna från depån visade på ett stort lugn i Ferrari-stallet. Med bara 12 minuter kvar att köra av kvalet inträffade något historiskt, lillebror Ralf straffade för första gången storebrorsan i ett kval, med tiden 1:23.357. Bilderna från depån visade att Ferrari gjorde sig klara för ett nytt varv, men Michael misslyckades att straffa lillbrorsan på sitt sista försök. Så till kvalets giganter, de båda McLaren-bilarna. Med mindre än 5 minuter kvar av kvalet åkte David Coulthard och Mika Häkkinen ut på sina sista kvalvarv och dominerade genom att sätta de två snabbaste tiderna med 1:23.054 respektive 1:23.282. Således bestod de två första startleden av David Coulthard och Mika Häkkinen i McLaren samt bröderna Schumacher i Williams respektive Ferrari. Juan Pablo Montoya i en BMW-Williams hade 7:e startposition efter ett mindre lyckat kval, bakom Jarno Trulli i Jordan och Rubens Barrichello i Ferrari. BMW-Williams imponerade under kvalet genom de högsta topphastigheterna på banans första och andra del med 300,7 respektive 232,7 km/h för Montoya, samt 299,7 och 232,6 km/h för Ralf Schumacher. Tyvärr tappade de båda bilarna fart i det sista kurviga partiet på banan.

 

Nöjd med dagens kvalkörning gick jag och köpte en stor BMW-Williams flagga och stannade för att se F3000, vilket tyvärr var en besvikelse efter att ha upplevt Formel 1 på så nära håll. Väl tillbaka på hotellet samlades vi i baren och diskuterade dagens intryck, och en inbiten Coulthard-anhängare lät hälsa att "jag nog fick vänta länge innan BMW-Williams skulle hota McLaren". Jag svarade ödmjukt med "det kommer nog fortare än du tror". Samma kväll besökte vi en mysig liten italiensk restaurang inrymd i ett gammalt apotek. Ägaren berättade att kvällen innan hade Deutsche Post, som är huvudsponsor till Jordan-stallet, gästat restaurangen. Chefen för Deutsche Post hade kallat på ägaren och frågat hur denne kunde ha den dåliga smaken att hänga en Ferrari-tavla på väggen, när Jordans huvudsponsor kommer på middag. Ägaren svarade "för det första är jag italienare, för det andra bor jag tre mil från Ferrari-fabriken och för det tredje visste jag inte att ni skulle komma ikväll".

 

Loppet

 

På söndagens morgon samlades vi utanför hotellentrén klockan 7 för att åka till Imola. Efter att ha försökt förhandla om priset i en halvtimme med en italiensk taxichaufför var vi framme i Imola. Solen sken och läktarna var i det närmaste fullsatta av italienare som hade stor familjefrukost uppdukad på läktarna.

 

Jag satt nöjd på min plats, med utsikt över nästan en tredjedel av banan och mitt emot en stor bildskärm. Dagens publiksiffra var 193.000 och jag överdriver inte när jag säger att 4 av 5 hade både Ferrari-keps och flagga. Under morgonens fria träning var Ralf Schumacher snabbast och jag viftade friskt med min nyinköpta BMW-Williams flagga, mitt i Ferrari-land. Det är tur att det inte finns några Formel 1-huliganer.

 

Temperaturen steg både i luften, på banan och på läktarna inför loppet. När formationsvarvet passerade vår läktare strax efter klockan två på eftermiddagen var ljudet öronbedövande och marken vibrerade. Jag är dock osäker på om det var bilarna som överröstade publiken eller tvärtom.

 

Fyra minuter efter två gick starten, och på den stora bildskärmen såg jag hur Ralf Schumacher fick en drömstart då han passerade såväl Mika Häkkinen som David Coulthard på insidan och tog ledningen. När Ralf passerade vår läktare i ledning på första varvet stod jag upp och viftade med min stora flagga, och förstod för första gången vilken gentlemannasport Formel 1 är då flera Ferrari-fans, eller "tifosis" som de också kallas, gratulerade mig (!) till en bra start. Efter bara två varv hade försprånget till Coulthard ökat till 2,3 sekunder, och Ralf fortsatte att öka. På det tredje varvet såg BMW-Williams otroligt starka ut, Ralfs försprång bara ökade och han hade precis satt snabbaste varvet, och Montoya låg på en femte plats från sjunde startposition.

 

En dryg halvtimme in i loppet drabbades Michael Schumacher, vid det tillfället på en sjunde position, av punktering och tvingades senare bryta loppet. Effekten av detta blev att många "tifosis" började lämna Imola-banan, trots att biljettpriserna på vår läktare var 400.000 lire, vilket motsvarar 2.000 svenska kronor. Senare under loppet avancerade Barrichello i den andra Ferrarin till en tredje position, vilket verkade vara en klen tröst för Ferraris fans. Barrichello tjänade tre placeringar tack vare en strategi med bara ett depåstopp, vilket på en bana som Imola sparar in 25 sekunder.

 

Efter 42 minuter körde Montoya om Trulli (Jordan) på utsidan i Villeneuve-chikanen och avancerade till en femte position, den italienska speakern var lyrisk över Montoyas körstil. Ralf gjorde ett andra depåstopp och behöll ledningen, som mest med 13 sekunder över Coulthard. Montoya råkade dessvärre ut för problem med den hydraulstyrda växellådan under sitt andra depåstopp och lämnade depån med bara en växel. Efter ytterligare ett varv på ettans växel, och en toppfart på knappt 90 km/h, tvingades Montoya bryta, och förlorade därmed sin position som hade givit honom två VM-poäng. Vid detta tillfälle var det betydligt mer glädjande att Ralfs bil gick mycket bra och var mer välbalanserad än många konkurrenters. Försprånget till Coulthard var 9,7 sekunder, ett försprång som skulle minska ända fram till målgången. Trots detta var segern "kassaskåpssäker", och Williams vann åter på den plats där de förlorade Ayrton Senna 1994. För Ralf Schumacher var glädjen total när han äntligen fick stå överst på pallen, efter en minst sagt välförtjänt seger.

 

San Marinos Grand Prix var historiskt. BMW tog sin första Formel 1-seger sedan Gerhard Berger (numera motorchef i BMW) vann i Mexico 1986. Michelin vann efter sin come-back i Formel 1 för första gången sedan Portugal 1984, och Michael och Ralf Schumacher blev det mest framgångsrika brödraparet någonsin inom Formel 1.

 

För mig blev det också historiskt eftersom det var första gången jag såg Formel 1 på riktigt. Som inbiten anhängare till både BMW och Williams var det extra kul att vara där vid deras första vinst. Senare samma kväll gratulerades jag av den inbitne Coulthard-fantast som kvällen innan hälsat att både jag och BMW-Williams skulle få vänta länge än på en seger, och vi skålade våra glas. Jag håller fortfarande på och smälter intrycken från resan, men det mest bestående är naturligtvis Ralfs snygga start, men också min favoritförare Montoyas konstnärliga omkörning av Trulli, och det faktum att jag inte blev nedslagen av alla Tifosis när BMW spöade Ferrari på hemmaplan.

 

Peter Sverdrup