Äntligen Brostugan - värdigt väder.

 

Brostugan 21:a Juni

 

40 bilar, varav 11 Z3:or blev facit för säsongens tredje träff vid Brostugan, måndagen den 21 juni 2004 – årets längsta dag. Kanske hade vi stannat till solens ner- och uppgång, men de ihärdiga myggorna gjorde utevistelsen mer plåg- än nöjsam efter ett tag. Efter det obligatoriska fikat, som faktiskt njöts utomhus, drog sig därför även de sista tappra hemåt.

 

Men vad gör lite mygg, när kvällen bjöd på bästa tänkbara väder – vinden mojnade, de få moln som fanns kvar när vi anlände löstes upp alltmer, och till sist hade solen helt tagit herraväldet, låt vara att den var på nedgående. Den medhavda varma västen behövde jag aldrig använda under de 3 timmar som tillbringades vid Brostugan.

 

Allt medan bilarna anlände gjorde jag flera avstickare ner till bryggan för att ägna mig åt ornitologiska studier, dvs fåglarnas familjeliv i vassruggen. En andhona med fem ungar och en sothönsfamilj med tre var ingen dålig utdelning, tycker jag. Dessutom utspann sig en givande konversation med en ung man (ca 10 år) som verkade se tillvaron ur fågelperspektivet. Andpappornas frånvaro i familjekonstellationen diskuterades, när vi la märke till två hannar som latade sig en bit ifrån den plats där mamman ägnade sig åt barnavård.

 

Men åter till det egentliga ämnet – BMW-träffen. Z3-gänget som hade kallats av Autopower, hjälpte naturligtvis upp statistiken på sammanlagt antal bilar. Kul att se så många varianter av denna pigga medlem i BMW-familjen, i färger från sober silverglans över dramatisk svärta till lysande lackrött.

 

Bland ”storebröderna” kunde man beundra ett rikt urval av allt från ärevördiga 60-, 70- och 80-talare (bl a en 02:a, en E9:a, två E24:or och en E28, säger Christer) till senare kreationer i form av några E39:or och en E46 Touring. Vår egen E34 får väl anses platsa i mellangamla segmentet. Till de mer ovanliga modellerna får man nog räkna den lilla radiostyrda piggelinen som Jan Skjoldhammers son roade sig själv och omgivningen med. Jag ska inte komma med den uttjatade klyschan om ”Det ska böjas tidigt …” ;-).

 

När alla stadier av inbördes beundran och/eller godmodig kritik hade avverkats på grusplanen var det dags för fikarasten, som tack vare det fina vädret kunde försiggå på utsidan av huset. Innan dess hade dock Z3-gänget tackat för sig och i karavan avtågat från skådeplatsen.

 

Strax efter kl 21.00 var det så dags för de sista, inklusive Christer och mig, att styra mot hemmet.

 

 

Text: Hillo Nordström

Bilder: Christer Gustafsson