Pizza nummer 2...!

 

6:e December 2004

 

Skulle någon mer än vi komma på den andra måndagsträffen denna vinter på Pizzeria Black & White? Spänningen var stor när Christer och jag i mörkret närmade oss den alternativa samlingspunkten för Stockholmssektionens måndagsträffar. Klockan var inte riktigt 18.00 när vi svängde upp framför pizzerian, och vi var därför inte särskilt oroade över att ingen BMW befann sig på parkeringsplatsen. Göran skulle i alla fall dyka upp, och han bor ju så nära att han förra gången hade promenerat den korta biten.

 

Obefintligheten av ”rätt” bilar visade sig dock vara en luring, för vem syntes innanför fönstren om inte Walter Böhm, som strax kom ut och hälsade. Han hade tagit sig hit i sin vinter-Opel och lämnat BMWn i garaget. Och det var väl OK, eftersom rådande mörker och råkyla ändå inte inbjuder till så mycket beundrande och begrundande av alla pärlorna (som därmed skulle ha kastats för de berömda svinen ;-). Senare skulle det visa sig att en ny pärla fanns att be(gr)und(r)a, nämligen Görans just invigda 740:a, men det låg ännu några timmar fram i tiden.

 

Efter lite utomhusprat med Walter gick vi tre hittills anlända in i ”stugvärmen”, som tog emot oss med de redan välkända djungelhärmande dekorationerna men utan den air av nattstånden cigarettrök, som så när hade fått mig att vända på tröskeln förra gången. Nu välkomnades vi av en flottig matlukt istället, som nästan förstörde mitt sug efter den pizza jag i förväg hade bestämt mig för – men bara nästan.

 

Medan Christer och jag ägnade oss åt gemytligt samspråk med Walter (som undertecknad upptäckte en stor mängd gemensamma nämnare med, såväl i bakåtliggande tid som rum), anlände den ene efter den andra av ”delegaterna”. Facit i slutet av samvaron blev hela 14 stycken, inte dåligt minsann. Förutom de flesta ur premiärgänget kunde denna gång även räknas in Bill Berkler, Gunnar Möller, Thomas Fenberg, Jan Skjoldhammer, Peter Broman och så förstås den som hade varit först på plan, Walter Böhm.

 

Några hedrade ställets pizzor, medan andra – mer karaktärsfasta – nöjde sig med kaffe och tillbehör och/eller kalla drycker av varierande styrkegrad. Bilderna får illustrera förtäringsmodellerna.

 

Tiden gick under trivsamma former och det sedvanliga, lika trivsamma pratandet, välkänt från många tidigare måndagsträffar. Plötsligt hade klockan blivit drygt 21.00, och det började pratas om att sätta punkt för denna gång. När jag gick för att hämta jackan kastade jag en blick i restaurangens stora akvarium och upptäckte att vimlet av stora fiskar hade utökats med ett ännu rikligare vimmel av mycket små sådana, som jag först trodde föreställde de storas mat. Fick dock lära mig att det istället rörde sig om avkomman till ett par akvarieinvånare av för mig helt okänd art. De var ungefär 100 gånger så stora som sina yngel och vaktade dessa ilsket med dödsföraktande utfall mot glasrutan så fort man närmade sig med så mycket som ett finger. Jag vågade mig på en gissning att de stackars små ganska snart skulle hamna i fiskkompisarnas magar, vilket inte direkt motsades av krögaren.

 

Men ut i kylan nu, och där – stod Görans nyförvärv i all sin glans (för tillfället något dämpad av årstidens smutshinna, förstås). Nu skulle det tittas och tyckas en stund, innan sambo och jag, som hade beundrat den förut, vände hemåt med en distinkt känsla av att även denna andra vinterträff kunde med tillfredsställelse läggas till handlingarna.

 

 

Text: Hillo Nordström

Bilder: Christer Gustafsson